Träff hos Ulla och Bengt den 9 november 2013

Göran Sonnevi – 9 november 2013

Monas inledning:

Samlingarna: från Outfört till Bok utan namn - expansion

Två bryter sig ut: sonetter

Annars rörelse mellan Noll och oändligheten

Många titlar innehåller negationer – signalerar noll, frånvaro, eller att dikten inte är färdig, att vi är i en pågående process, en framåtriktad rörelse, ett expanderande universum.

Från och med 70-talet avslutas samlingarna med en långdikt som omfattar ungefär halva boken. Långdikterna är daterade. Det finns en tydlig kronologisk ordning i dem. Nuet flyttar sig framåt hela tiden. Ibland årtal, högtider, årstidsskiftningar, ljusets högsta punkt, de första gröna löven. Många naturintryck kommer in just som en tidsmarkör… nu är det höst igen… Tidsperioderna överlappar varandra, man får flera versioner av en och samma tid. T ex Det omöjliga – Språk; Verktyg; Eld – två versioner av Sonnevis 70-tal. Oceanen 1997-2005

Bok utan namn 1987-2012

Innehållslig utveckling

Ingrepp-modeller – inleder den politiska aktivismen, Om kriget i Vietnam

De följande titlarna och nu!, Det måste gå, och samlingsvolymen Det gäller oss visar

Det omöjliga – det sociala engagemanget, den sociala utopin. Då mycket läst och citerad i demonstrationer. Minns hur jag själv läste på en fredsmanifestation kvinnodagen1980 229 i DO ”Vi vet detta nu”

Det omöjliga en slags kulmen på det. Sedan besvikelse och skuld, han har hyllat Kambodjas befrielse genom de röda khmererna, språket är förstört

Språk; Verktyg; Eld markerar nedgången, nerskruvade förhoppningar, Små klanger; en röst ganska förtvivlad betraktelse, en ensam röst i kontrast mot det ”vi” som han använt tidigare, Dikter utan ordning – identifierar sig med Hölderlin, 1981 skärpning av det kalla kriget, kärnvapenspetsar, Oavslutade dikter också hämmad karaktär. Mycket självrannsakan.

Trädet en ny avspändhet, längre versrader, mer explicit i sina anknytningar till andra diktare. Inget revolutionärt hopp men formulerar ändå ideal, försvar för demokrati och människovärde, frihet jämlikhet och broderskap. Inget klart mål, svårt att hitta citat som verkar som politiska appeller. ”Vi vet nu” ersätts av ”jag vet inte”, ”vi kan inte veta”. Han blir mer av ett tidsvittne, redovisar händelser, katastrofer, utvecklingstendenser men formulerar inte lösningar. Att han inte behöver göra det frigör honom, språket blommar ut mer och mer, han associerar öppet till andra diktare, till musik och konst, ser bak i historien, berättar om sin barndom, sin släkt, relaterar samtal med sina vänner och för dialog med Kerstin. Titeln Trädet är av en ny typ, ett konkret substantiv som har en universell symbolisk betydelse, världsträdet som omfattar allt. På samma sätt använder han hjärnan som totalitetssymbol i Mozarts tredje hjärna, och Oceanen och även Boken i Bok utan namn fungerar så (precis som hos Dante på slutsidorna i Divina Commedia används det som metafor för både för verket och den värld som verket beskriver)

Tidens gång markeras genom att han iakttar förändringar hos sig själv och hos sina vänner. Vännerna följer han många gånger sina vänner in i döden. (Hermes psychopompos).

Förändringarna ser han också i landskapet, och det blir mycket tydligt genom att han besöker och beskriver samma platser i en lång rad dikter. Vänneböke i Småland, ett litet hus som varit i hans mors släkt, Koster, där han och Kerstin varit många somrar med G och L, Ormöga på Öland, där han umgicks med Anna Rydstedt, Birgitta och Ulf Trotzig och Jan Olov Ullén och hans Ingrid. Om man läser alla dikterna från en och samma plats får man verkligen en känsla för tidens gång.

Det finns återkomster till platser, personer, händelser, återkommande teman, jämförelser, upprepningar av många slag som håller samman allt han skrivit i en helhet, som gör att man på en gång hamnar i en speciell Sonnevivärld med mycket vida gränser så fort man börjar läsa en enskild dikt.