Bruno K Öijer 13 november 2008

Beklagar mycket att jag inte kunde vara med på Öijerträffen i november. Jag har i alla fall läst Svart som silver, och nu väljer jag en dikt därifrån bara för att på något sätt ändå delta. Jag tycker spontant om många av dikterna i samlingen, mest för metaforernas skull, som jag tycker är fantasifulla, friska och tankeväckande. Så också här, där försöket att få ringa in den egna identiteten uttrycks som ett möte med förhinder mellan den vuxne och barnet.

Hålla honom kvar

kakelugnen
stod tyst och kall som en drottning
i sin långa vita klänning
och vaktade
härskade över rummet
med sitt enda mässingsöga
hon såg allt som hände
var tärningen rullat in under soffan
att en av färgkritorna var bruten på mitten
att portmonnän på bordet
var mager och nästan tom
hon såg och hörde allt och rörde inte en min
inte ens när nyårssnön
eller döden kom på besök
hon hörde den gamla väggtelefonen
ringa bredvid spegeln ute i hallen
hörde gråsparvarna krafsa mot fönsterblecket
hon hörde det svarta ångloket
dra sina godsvagnar runt rummet
rassla sej fram i kvällsmörkret
med sina små märklinögon höjda över mattan
och i drömmen
var allt så enkelt och självklart
jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuårig pojke till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar