Ny dikt av Sapfo

DN 22 juli 2005:
"Sapfo levde på 600-talet f Kr och bara ett fåtal dikter av henne finns bevarade i sin helhet - egentligen bara tre. Därför väckte det sensation när två tyska forskare, Gronewald och Daniel, förra året publicerade en ny text av den berömda poeten.
Alldeles ny var den visserligen inte, samma dikt - fragment nr 58 är dess officiella namn - finns bevarad på en papyrus från 200-talet e Kr, publicerad redan 1922, men den är i ett bedrövligt trasigt skick; så passmycket fanns med att man kan se sammanhanget men inte fånga den exakta gestaltningen. Den nya texten, bevarad på en ovanligt gammal papyrus, ett mumieomslag i Köln från 300-talet f Kr, alltså bara tre hundra år efter författarens tid, ger en mycket mer sammanhängande text där bara de tre fyra första raderna av de tolv saknar något ord i början. Den brittiske experten på forngrekisk poesi Marin West har supplerat luckorna och han publicerade i slutet av juni en engelsk översättning i Times Literary Supplement, vilket väckte stor uppmärksamhet bland Sapfos många läsare."
/---/
"ett par kommentarer kan vara på sin plats. När Sapfo beskriver de fysiska tecknen på åldrande talar hon bland annat om knäna som inte längre är så 'kvicka'. Det gör hon med ett uttryck som förekommer redan hos Homeros, exempelvis i Iliadens tjugonde sång, där Lagerlöf översätter precis samma uttryck med 'smidiga knäveck'. Alltså en klar Homeros referens. När poeten sedan går över till ett mytologiskt exempel för att visa åldrandets oundviklighet tar hon upp en mycket välkänd historia: morgonrodnadens gudinna Eos greps av kärlek till en dödlig yngling, Tithonos, förde bort honom och bad Zeus att han skulle få evigt liv. Men hon glömde be att han skulle förbli evigt ung, så Tithonos åldrades alltmer, till slut var han bara ettt litet skrupet skal som satt i en vagga och pep så Eos låste in honom, övergav honom och kastade bort nyckeln. Enligt en version blev han upphov till cikadornas släkte, enligt en annan blev han själv en cikada."

Den nya versionen i översättning av Gunnar D Hansson och Jan Stolpe:

Skynda, flickor, grip de violdoftande musernas
sköna gåvor, ta den melodiskt klingande lyran!

Min hud var en gång slät och fin, nu har
åldern rynkat den, håret som var svart har vitnat,

tungt har hjärtat blivit, knäna bär mig inte, en gång
var de kvicka som små hjortkalvar att röra sig i dans.

Jag suckar ofta. Men vad kan jag göra?
Att inte åldras är omöjligt för en människa.

En gång, berättas det, fördes Tithonos till jordens ände
av rosenarmade Eos, hon var fångad av kärlek,

han var ung och skön, men ändå togs han,
en odödligs make, av den gråa ålderdomen.


Samma dikt i översättning av Sture Linnér:

Barn, ägna er ivrigt år de barm-
doftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!

Min egen kropp, förr späd, har
drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre
bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som
faunernas i dansen.

Jag sörjer ofta över detta, men
vad göra?
Att inte åldras är för människan
omöjligt.

Titionos, säger sagan, fördes av
den rosenarmade Gryningen,
Som förälskat sig i honom, till
världens ände.

Förr ung och ståtlig upphanns
han, maken till en odödlig
kvinna,
av den grå ålderdomen.