Adonis: Den nye Noa och den nye Diogenes

Adonis förenar traditioner: islam, kristendom, lyrisk modernism, antik filosofi... Jag valde två dikter som vittnar om detta: Den nye Adonis respektive Lyktan. Frågan är: vad gör han av den äldre förlagan? Vad nytt antyder han i sin moderna vision?

Den nye Noa

1.
Vi anträdde färden med arken
och hade Guds löften till åror
I regnet och gyttjan levde vi
medan mänskligheten dog
Vi for vår väg med vågorna.
Rymden var ett rep flätat av döda
som surrade våra öden
Ett fönster för bönen fanns mellan oss och himlen

"O Herre, varför har du räddat endast oss
av alla människor och hela skapelsen?
Vart slungar du oss? Till din andra jord
eller vårt ursprungliga hemland
till dödens lövverk och livets vind?
O Herre, skräcken för solen rinner i våra ådror
Vi har misströstat om ljuset, om en morgondag
då vi skulle få livet att börja på nytt
Åh, om vi bara inte hade blivit utsäde
för skapelsen, för jorden och dess släktled
Om vi alltjämt vore lera eller glöd
eller om vi alltjämt vore mitt emellan
så att vi inte längre såg världen
så att vi slapp att ånyo se dess helvete och dess gud"

2.
Om tiden började på nytt
och vattnet åter täckte livets ansikte
om jorden skalv och guden skyndade att säga:
"Noa, hjälp oss att rädda allt levande"
så skulle jag förbli oberörd
och fortsätta att i min ark
avlägsna grus och dy från de dödas ögonhålor
och öppna deras inre för syndafloden
Jag viskar i deras ådror
att vi har återvänt från irrfärden
trätt ut ur grottan
och förvandlat årens himmel
att vi nu seglar utan fruktan
döva för gudomens ord

Vårt möte är döden
och vi har försonat oss med hopplöshetens stränder
Vi far över ett fruset hav med vatten av järn
Vi färdas utan att lyssna till denne gud
vi trängtar efter en annan Herre

Den som talar här förhåller sig kritiskt till Noas Gud och Noas uppdrag. Varför? Som jag förstår det är det för att "vi", arkens folk, räddades av Gud, medan "mänskligheten dog". En sådan utvaldhetsetik, understödd av "denne gud" med litet g, är oacceptabel för "oss". Därför heter det: " vi trängtar efter en annan Herre". "Vi" vill inte räddas på bekostnad av andra och på trots av livets villkor. "Vi" ser villkoren i ögonen: döden, hopplöshetens stränder, vatten av järn, och vill framför allt ha med alla de andra. Det enda acceptabla är att inte överge någon, att fortsätta "avlägsna grus och dy från de dödas ögonhålor/och öppna deras inre för syndafloden". Syndafloden välkomnas även i andra dikter, som något renande, ögontvättande.

Lyktan

Han bär sin lykta mitt på ljusa dagen
och söker efter en människa utan sand i ögonen
Han vandrar med sulor av damm
och sover i en tunna
hopkrupen i sina händer

- Och du då, vad har drabbat dig?
- Jag saknar ögon
Mellan min broder och mig står Kain
Mellan den andre och mig strömmar syndafloden

När natten och dagen sover
lurar jag den blodige dråparen
Jag går min väg och dammet följer i mina spår
men jag vandrar utan lykta

Diogenes, den grekiske filosofen av den kyniska skolan, levde på Alexander den stores tid, 300-talet före vår tideräkning. Den kyniska filosofin var ett behovslöshetens evangelium, och Diogenes förenklade sitt liv därhän att han bodde i en tunna. Alexander lär ha besökt honom och sagt åt honom att önska sig något - vad det än var, så skulle det uppfyllas. Och det blir lätt, för vad Diogenes önskar sig är bara detta: "Gå ur vägen så att solen kan skina på mig".
Enligt en annan legend vandrade Diogenes också omkring med en lykta, som han lyfte mot förbipasserandes ansikten. Vad han sökte var En Människa, men av allt att döma hittade han aldrig någon värd namnet.
Diktens Diogenes söker "en människa utan sand i ögonen", en som ser och inser. Han finner någon som i mycket liknar honom själv, och det är därför jag vill kalla den personen för "den nye Diogenes". Likhetsmarkörer är vandrandet i dammet, anspelningen på seende (visserligen negerat: utan ögon), lyktan (visserligen icke-existerande). Denne nye Diogenes är också upptagen av vad "mänsklighet" ska innebära. Det gäller förhållandet till "den andre", beskuggat av så många hemskheter för vilka Kain här blir det främsta tecknet: "Mellan min broder och mig står Kain". När dagen och natten sover, utan ögon, utan lykta ---- alltså bortom det invanda och förväntade, bortom mönstren - där finns en minimal chans att nå mänsklighet, att lura "den blodige dråparen",