Innisfree: platsens poesi

Jag sökte på nätet efter en dikt, inte vilken som helst, utan någon som följt med under livet, alltifrån något tidigt, slumpartat men ändå betydelsefullt möte. Jag fann några stycken men valde den här för den intensiva sommarstämningens skull. Det som följt mig är inledningsraden som förmedlar känslan av att ha kommit till ett gott beslut, detta att verkligen gå dit där man vill vara, detta att det verkligen finns en sådan plats:

THE LAKE ISLE OF INNISFREE

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

W. B. Yeats